Oh, nej!

Med mindre än två veckor kvar till Blodomloppet, så händer det som inte får hända. Foten stukas ordentligt.

Vi var som sagt ute på Björnö idag och hade utedag med skolan. Det var underbart väder och många glada miner. Jag valde att promenera ut dit ifrån skolan, vilket gav mig en härlig morgontur på en och en halv timme. Väl där bjöds det på 2,5 km tipspromenad och fika, vilket var en härligt trevlig uppvärmning. Det är inte så ofta som man får tillfälle att umgås med lärarna och skolkompisarna utanför klassrummet, så dagar som denna gör mycket för sammanhållningen.

Efter tipspromenaden så var det dags för 5 km-spåret. Jag och Max, som också ska springa Blodomloppet, gav oss iväg tillsammans. Efter ungefär en kilometer eller så, så kom vi till ett litet utomhusgym, där jag stannade för att göra några övningar medan Max sprang vidare. Jag hoppade direkt upp på en stock och började göra några balansövningar, vilket gick förvånansvärt bra. Eller, ja. Tills jag föll. Osäker på ifall jag tappade balansen, eller ifall jag halkade lite. Plötsligt låg jag bara på backen med ansiktet i jorden, och med en fot som kändes konstig. Mest skraj var jag för att jag hade skadat mina glasögon, men efter att jag hade checkat dom så märker jag att foten inte lyder mig. En titt neråt foten slutade i att tårarna sprutade, chocken över att se en golfboll på vristen var tydligen större än vad jag kunde hantera just då. Efter tårarna så kom skrattet. Jag kände ingen smärta över huvud taget, och vad kan man göra annars än att skratta åt eländet?

Nu ligger jag nerbäddad hemma i soffan med foten i högläge och en påse ärtor på vristen och har riktigt ont. Tårarna kommer och går, och smärtan, ja, den består!

Min vackra, vackra vrist.