Krasch, bang, boom.

Ibland kommer dem, svackorna. Sent i går så kände jag hur axlarna föll framåt, och lusten sögs ur mig. Fötterna släpas i golvet, eftersom orken att lyfta dem finns inte. Gick och la mig hyfsat tidigt igår i hopp om att jag bara var trött, men vaknade i morse med trycket över bröstet.

Det tog ungefär en halvtimme att ta sig ur sängen, gå upp ur källaren för att hamna liggandes i soffan. Bra där. Ingen hunger, och ingen lust. Ett enormt slag i ansiktet, eftersom jag igår hade planerat att bland annat springa milen, klippa gräsmattan och baka bröd. Måste verkligen få fler kilometer i benen.

För två timmar sedan kom jag överrens med mig själv i hopp om att bryta mönstret. Planen var att äta frukost, och gå ut och klippa gräsmattan. Och jag gjorde det. Ingen fantastisk känsla i kroppen över att jag fixade det, men imorgon kommer jag säkert vara mer nöjd. Nu är jag helt slut och skulle kunna sova resten utav dagen, vilket det antagligen kommer sluta med. Men då får det vara så. Gräsmattan är i alla fall klippt.

Urusla dag.